Det hela slutade med att jag hoppade av skolan helt enkelt. Jag började nästa läsår på en annan skola och ett annat program. Det funkade bra de första månaderna, men sedan började jag få problem igen och samma historia upprepade sig. Hoppade av även därifrån och flyttade till Sthlm för kärleken skull.
Under ett års tid hade jag massa olika jobb. Jag testade att jobba som brevbärare och frukostvärdinna. Jag tänkte att om jag var uppe otroligt tidigt kunde jag sova ett par timmar när jag kommit hem när jag slutat vid elva. Istället kunde jag inte vakna efter de där lurarna, så sov nästan hela dagen istället. Helt misslyckat. Arbetet jag behöll längst (åtta månader) var i en fotobutik där jag jobbade 75% och inte började förrän tio tror jag det var. Men försov mig där med, och efter en sista kontrovers med chefen angående mina försovningar gav jag upp och sade upp mig. Jag förstod henne såklart. Man blir ju helt opålitlig.
Efter att under ett och ett halvt år ha haft nio olika jobb (måste dock skryta med att jag var arbetslös sammanlagt en vecka under hela den tiden) hittade jag äntligen ett jobb som passade mina tider perfekt! Jag började arbeta som Croupier. Slutade oftast 03.30 och började mellan 19-21. Fortsatte jobba med detta ett par år.
Det slog mig aldrig under denna tid att det kunde vara något fel på mig, utan tyckte precis som alla andra att jag var värdelös som inte kunde ta mig ur sängen eller kunde somna i vettig tid. Tidiga morgnar gav ständig ångest. Jag var en kass människa med värdelös självdisciplin, alla andra klarade ju det, varför inte jag?
Sedan flyttade jag till Brasilien och bodde där två år. Jag hade inget arbete då, så mitt yrkesliv blev inte påverkat, men däremot var det en evig kamp att ha en normal dygnsrytm. Otaliga försök att vända dygnet genom att vara uppe en hel natt och så vidare.
Flyttade hem till Sverige igen och började läsa in gymnasiet på komvux. Jag pluggade 150% samtidigt som jag jobbade som blackjack-dealer på helgerna. Satte i system att vara "sjuk" de dagar prov var förlagda till morgnar och gjorde dem vid senare tillfälle på lektioner som var förlagda på eftermiddagar. Hade mycket frånvaro, men pluggade hemma och fick bra betyg. Andra året gick jag i väggen och deppade ihop. Och dygnet flippade ur fullständigt. Hej då till skolan för tredje gången.
Sedan flyttade jag hem till min gamla hemstad igen. Där var det inte alls lika lätt att få jobb som i Sthlm, så jag fick praktik på Studentradion, nio till fem alla dagar. Jag kom dit nio och sedan låg jag helt väck på soffan en timme eller två innan jag kunde funka alls. Så trött att det gjorde ont i hela kroppen.
Det är inte meningen att detta skall vara en genomgång av alla jobb jag någonsin haft, men jag vill visa hur otroligt mycket detta med sömnen sabbat för mig. Jag fick jobb inom hemtjänsten. Tidiga morgnar och en del nätter. Nätterna gick naturligtvis bra och föredrog såklart att jobba natt. När jag jobbade dag var jag fullständigt förstörd när jag slutat vid fyra, och återstoden av eftermiddagen/kvällen var en helt galen kamp att bara hålla mig vaken. Och sedan när man lagt sig kunde man såklart ändå inte somna. Jag var timvikarie, och som vanligt funkar det ok (med mina mått mätt) första månaden och andra, men sedan ballar det ur. Jag hörde inte ens när de ringde för att be mig jobba, och ju fler tillfällen jag missade desto mer sällan ringde de. Till slut inte alls.
Jag ska inte tråka ut er med fler liknande historier, mönstret är ju rätt tydligt.. Känslan av att ha sovit bort en dag är så fruktansvärd att jag blev (och blir) illamående. Men min kropp har aldrig riktigt brytt sig om vad mitt huvud har tyckt.
Nu är klockan 04.00, så jag har varit uppe för sent, min sovtid är egentligen 03. Men maken har semester så jag slipper gå upp sju med barnen imorgon. Nästa gång skall jag skriva om när jag faktiskt började söka hjälp på allvar och resan till diagnosen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar